Inlägg ett

Victor Frankenstein är en man som utvecklar sitt stora intresse för naturvetenskapen. Tack vare en professor börjar han med tiden även spåna vidare inom kemin. Slutligen leder detta honom till människokroppen; dess uppbyggnad, ursprung och funktioner. Han gräver djupare, läser böcker och går på föreläsningar. Med tiden leder detta hans ambitioner till en mörkare sida. Hans iver att lyckas tar över hans vilja om att åka hem och besöka sina käraste och hans själviska sida tar över hans beslut. Victor Frankenstein dras bort från verkligheten och isolerar sig i sin egen värld, där han ska skapa något fenomenalt. Han vill kunna ge liv åt det som redan dött. Har han blivit så influerad av naturvetenskapens kraft att han vill känna makt genom att skapa en individ som ska dyrka honom? Kanske det. Men när han väl lyckas kommer hans tragiska osäkerhet fram.

Han har blivit så besatt av sitt projekt att han förlorar kontakten med sina nära och kära. Man börjar se en mindre bra sida i hans karaktär. Hans kärleksfulla ork försvinner in i hans projekt.
Med tiden blir han alltmer självupptagen och förlorar sin godhjärtenhet.

När han skapat sitt monster börjar det klarna upp för honom. Han plågas av ångest och inser sitt misstag. Att han flyr från sin egen skapelse visar hans osäkerhet och hans egentliga rädsla. Han försöker att förtränga sitt skapande av individen, men det för bara med sig mer elände. Att förtränga och fly från sitt monster han har skapat gör att hans omvärld blir mindre säker eftersom varelsen går lös. Genom att förtränga utsätter han sig bara för mer lidande. Hans skapelse är på springande fot. När han inser att hans monster kan ha mördat hans egen bror blir han medveten om faran. ”Ack, jag hade släppt lös en ondskefull usling i världen, som fann nöje i blodbad och elände; hade inte han mördat min bror?” s. 72 (Norstedts)

Justine blir anklagad för mordet på den yngre brodern, men Victor anar hennes oskyldighet. Dock vågar han inte avslöja sin skapelse, som kunnat orsaka det fruktansvärda mordet. Han tänker på sitt rykte, hur han skulle målas upp som person, en person fylld av galenskaper. Hans rädsla för att ingen skulle tro på hans ord blir honom övermäktig. Det själviska inom honom kommer fram åter igen. ”Min historia var inte lämpad att framläggas offentligt, dess vidunderliga fasor skulle uppfattas som galenskap av populasen.” s. 75 (Norstedts)