Nu är boken utläst. Bra bok måste jag säga!
Nu när jag tänkt lite mer intensivt finner jag likheter mellan Herakles och Atlas. Första likheten är pressen de båda har, de bär båda på något stort och påfrestande. Herakles bär på folkets förväntningar på hans hjältedåd och Atlas bär hela himlavalvet på sina egna axlar. De båda vill bli fria från livets svårigheter. Herakles kan inte kontrollera sin styrka och gör ofta saker som man egentligen inte finner någon glädje i. Var hans död äntligen en befrielse från allt dåligt samvete han samlat på sig? Befriade gudarna honom från den börda han gick runt och bar på? Herakles kanske blev lättad att han nu fanns i himlen och nu längre inte var ett hot mot oskyldiga människor nere på jorden. Atlas får inte chansen till samma frihet som Herakles. Atlas är fast vid att han skall bära himlavalvet på sina axlar och när han fick känna den ”riktiga” friheten som en vanlig människa kände, ändrades hans tankar och synsätt på vad frihet egentligen var. Frihet var en härlig känsla som han gått miste om. Atlas blev aldrig fri från den belastning han bar på, dvs. himlavalvet.
Många tankar dyker upp när man läser boken. Den väcker många känslor; glädje, lycka men ändå sorg och obehag. Känslorna som dyker upp går inte att beskriva fullt ut. Det har varit kul att läsa boken och den har gett mig mycket nya tankar.
tisdag 28 april 2009
lördag 25 april 2009
s. 164-243
Om man ska jämföra med Akilles som var med och besegrade Troja ser man vissa skillnader och likheter till Akilles och Herakles agerande kring deras krigande. Likheterna som man finner är att båda hade yrket att just döda, dock för olika orsaker. Skillnaden mellan dem är främst varför de krigade och mördade människorna som stod i deras väg. Herakles försökte alltid vinna folkets kärlek, men det räckte inte till. Herakles blev senare beordrad av en kung att utföra dessa dåd, kände ingen glädje i det och kände en press från folket. Herakles tappade även känslorna helt, kände ingen ånger till hans hemska utföranden. Akilles gjorde till skillnad från Herakles som man ville, och hade inte alls lika stor press från folket. Herakles ville väl från början, men med tiden blev det bara fel i slutändan, han tappade kontroll och slutade att bry sig.
Idag har vi en mycket bättre syn och uppfattning om hur en hjälte ska vara, tycker jag. Ett exempel är piloten Chelsey Sullenberger som landade med ett flygplan i Hudsonfloden med över hundra passagerare och lyckades rädda dem alla. Till skillnad från Herakles var det för folket han gjorde något bra, han tog ansvar. Idag kan man inte födas till en hjälte, utan allt handlar om vad man gör med sitt liv och hur man agerar, det är just det som gör en person till en hjälte eller inte. För mig är Herakles ingen hjälte i denna bok. Visst har han gjort både goda och onda gärningar, men de gärningar som var onda anser jag vara fruktansvärda. Det kanske var hans öde att döda hans allra käraste som han älskade högt, som det står i boken (hittar dock inte sidan). Men även om det nu var hans öde, är han ingen hjälte i mina ögon.
En hjälte i mina ögon, som den har sett ut i större delen av mitt liv är nog en hjälte som vill alla människor väl. En person som hjälper folket när de behöver en hjälte som mest och skyddar en från världens alla grymheter. Det jag tror författaren vill förmedla är nog att även fast man är klassad som en hjälte, kan dem alltid svika en.
Ett citat som jag tyckte var både klokt och vackert från boken s.192 var:
”Kanske var den riktiga prövningen att lära sig att leva utan att förstå”
Idag har vi en mycket bättre syn och uppfattning om hur en hjälte ska vara, tycker jag. Ett exempel är piloten Chelsey Sullenberger som landade med ett flygplan i Hudsonfloden med över hundra passagerare och lyckades rädda dem alla. Till skillnad från Herakles var det för folket han gjorde något bra, han tog ansvar. Idag kan man inte födas till en hjälte, utan allt handlar om vad man gör med sitt liv och hur man agerar, det är just det som gör en person till en hjälte eller inte. För mig är Herakles ingen hjälte i denna bok. Visst har han gjort både goda och onda gärningar, men de gärningar som var onda anser jag vara fruktansvärda. Det kanske var hans öde att döda hans allra käraste som han älskade högt, som det står i boken (hittar dock inte sidan). Men även om det nu var hans öde, är han ingen hjälte i mina ögon.
En hjälte i mina ögon, som den har sett ut i större delen av mitt liv är nog en hjälte som vill alla människor väl. En person som hjälper folket när de behöver en hjälte som mest och skyddar en från världens alla grymheter. Det jag tror författaren vill förmedla är nog att även fast man är klassad som en hjälte, kan dem alltid svika en.
Ett citat som jag tyckte var både klokt och vackert från boken s.192 var:
”Kanske var den riktiga prövningen att lära sig att leva utan att förstå”
onsdag 15 april 2009
s. 84-164
Jag tycker att det finns likheter mellan Herakles och Oedipus. En av dem är att de båda dödat nära familjemedlemmar. Herakles dödade sina tre söner och Oedipus dödade sin far. Däremot finns det en skillnad när det gäller själva utförandet. Herakles var medveten om att han dödade sina söner, men Oedipus var inte medveten om att det var hans egen far han dödade. Deras relationer med sina mödrar skiljer sig även mycket. Herakles hade mer normal nära relation som mor och son, medan även Oedipus hade en nära relation men i detta fall var han gift med sin mor.
Förövrigt tycker jag att boken är väldigt bra hitintills. Jag är ganska kräsen när det gäller böcker, så det förvånar mig att jag faktiskt tycker om boken vilket också är otroligt kul. Jag tycker att författaren Theodor Kallifatides beskriver väldigt bra i boken, vilket gör att man får en mycket klar bild över känslor och omgivning.
Ett citat som jag fastnade för var från dikten på Herakles och Megairas söners begravning. ”Må vi snart ses åter på den mörka flodens ljusa strand och aldrig mer skiljas” (s.159) Jag tycker att det är så vackert skrivet men ändå sorgligt. På den mörka flodens ljusa strand låter som att det även fast döden kanske är mörk, finns det en ljus sida. Att man fortfarande skall ha hopp och inte vara rädd att lämna livet det livet man just levt med sina nära och kära.
Förövrigt tycker jag att boken är väldigt bra hitintills. Jag är ganska kräsen när det gäller böcker, så det förvånar mig att jag faktiskt tycker om boken vilket också är otroligt kul. Jag tycker att författaren Theodor Kallifatides beskriver väldigt bra i boken, vilket gör att man får en mycket klar bild över känslor och omgivning.
Ett citat som jag fastnade för var från dikten på Herakles och Megairas söners begravning. ”Må vi snart ses åter på den mörka flodens ljusa strand och aldrig mer skiljas” (s.159) Jag tycker att det är så vackert skrivet men ändå sorgligt. På den mörka flodens ljusa strand låter som att det även fast döden kanske är mörk, finns det en ljus sida. Att man fortfarande skall ha hopp och inte vara rädd att lämna livet det livet man just levt med sina nära och kära.
fredag 3 april 2009
Herakles s. 5-84
Vad väcker boken för känslor?
Boken får mig att tänka mycket. Att tänka på ödet och just hur ödet redan är förbestämt och att man inte kan göra något för att ändra på det (i boken). Att alla är så unga också, får mig att reagera lite. När man börjar läsa boken tar man nästan förgivet att de ska vara äldre när de får barn, men de är bara i tonåren. Varför jag reagerar är ju inte så konstigt, eftersom att det inte är lika vanligt att man blir med barn i tonåren i dagens samhälle. Boken ger mig en annan bild på gudar och folk under antiken. Herkules var en hjälte i mina ögon, som alltid gjorde bra saker och hjälpte alla. Boken beskriver honom som en stark individ med okontrollerade krafter, krafter som tar död på människor i hans närhet.
Vad vill författaren förmedla?
Jag tror att det författaren framför allt vill förmedla är att man inte ska försöka ändra sitt öde. Att det inte går att förändra sitt öde, utan att hur man än gör så blir det alltid som det ska, som ödet vill. Han vill nog även framföra att det var svårt att leva under antiken. Att allt var förbestämt och att man inte hade så mycket egen påverkan på sitt eget liv.
Citat s. 22
”Amfitryon fann sifg i sitt öde att bli far även åt Zeus barn och lärde sig att tycka om Alkmenes mage som blev större för varje dag.”
Citatet ovan är ett exempel på att man var tvungen att acceptera sitt öde, eftersom att det inte finns så mycket att göra åt det. Zeus ville ha barn med Amfitryon och det var så ödet var menat.
Boken får mig att tänka mycket. Att tänka på ödet och just hur ödet redan är förbestämt och att man inte kan göra något för att ändra på det (i boken). Att alla är så unga också, får mig att reagera lite. När man börjar läsa boken tar man nästan förgivet att de ska vara äldre när de får barn, men de är bara i tonåren. Varför jag reagerar är ju inte så konstigt, eftersom att det inte är lika vanligt att man blir med barn i tonåren i dagens samhälle. Boken ger mig en annan bild på gudar och folk under antiken. Herkules var en hjälte i mina ögon, som alltid gjorde bra saker och hjälpte alla. Boken beskriver honom som en stark individ med okontrollerade krafter, krafter som tar död på människor i hans närhet.
Vad vill författaren förmedla?
Jag tror att det författaren framför allt vill förmedla är att man inte ska försöka ändra sitt öde. Att det inte går att förändra sitt öde, utan att hur man än gör så blir det alltid som det ska, som ödet vill. Han vill nog även framföra att det var svårt att leva under antiken. Att allt var förbestämt och att man inte hade så mycket egen påverkan på sitt eget liv.
Citat s. 22
”Amfitryon fann sifg i sitt öde att bli far även åt Zeus barn och lärde sig att tycka om Alkmenes mage som blev större för varje dag.”
Citatet ovan är ett exempel på att man var tvungen att acceptera sitt öde, eftersom att det inte finns så mycket att göra åt det. Zeus ville ha barn med Amfitryon och det var så ödet var menat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)