s. 164-243

Om man ska jämföra med Akilles som var med och besegrade Troja ser man vissa skillnader och likheter till Akilles och Herakles agerande kring deras krigande. Likheterna som man finner är att båda hade yrket att just döda, dock för olika orsaker. Skillnaden mellan dem är främst varför de krigade och mördade människorna som stod i deras väg. Herakles försökte alltid vinna folkets kärlek, men det räckte inte till. Herakles blev senare beordrad av en kung att utföra dessa dåd, kände ingen glädje i det och kände en press från folket. Herakles tappade även känslorna helt, kände ingen ånger till hans hemska utföranden. Akilles gjorde till skillnad från Herakles som man ville, och hade inte alls lika stor press från folket. Herakles ville väl från början, men med tiden blev det bara fel i slutändan, han tappade kontroll och slutade att bry sig.

Idag har vi en mycket bättre syn och uppfattning om hur en hjälte ska vara, tycker jag. Ett exempel är piloten Chelsey Sullenberger som landade med ett flygplan i Hudsonfloden med över hundra passagerare och lyckades rädda dem alla. Till skillnad från Herakles var det för folket han gjorde något bra, han tog ansvar. Idag kan man inte födas till en hjälte, utan allt handlar om vad man gör med sitt liv och hur man agerar, det är just det som gör en person till en hjälte eller inte. För mig är Herakles ingen hjälte i denna bok. Visst har han gjort både goda och onda gärningar, men de gärningar som var onda anser jag vara fruktansvärda. Det kanske var hans öde att döda hans allra käraste som han älskade högt, som det står i boken (hittar dock inte sidan). Men även om det nu var hans öde, är han ingen hjälte i mina ögon.

En hjälte i mina ögon, som den har sett ut i större delen av mitt liv är nog en hjälte som vill alla människor väl. En person som hjälper folket när de behöver en hjälte som mest och skyddar en från världens alla grymheter. Det jag tror författaren vill förmedla är nog att även fast man är klassad som en hjälte, kan dem alltid svika en.

Ett citat som jag tyckte var både klokt och vackert från boken s.192 var:
”Kanske var den riktiga prövningen att lära sig att leva utan att förstå”