Inlägg tre

Prometheus ”den som tänker före” var en titan i grekisk mytologi. Han skapade människor utav lera och vatten, och stal eld från himlen för att ge till människan, då han ansåg att människan var överlägsen alla andra djur och ville ge dem en gåva som ingen annan hade. För detta straffades han av gudarna genom att han blev bunden vid en klippa i Kaukasus, där en örn hackade i hans lever, men levern växte ständigt tillbaka på nytt igen. Efter en tid befriades Prometheus av Herakles, genom att Herakles sköt örnen med sin pil.


Varför jag tror Mary Shelley valde underrubriken ”Frankenstein och den moderne Prometheus” är för att Prometheus och Victor Frankenstein har mycket gemensamt.

De båda ”uppfinner”, skapar individ/individer med hjälp av nya och onaturliga metoder. De gör uppror mot naturens och gudarnas lagar. Man kan säga att de båda agerar rebelliskt. Det är nästan som att de lekte gud, och ville bli dyrkade av sina skapelser. Detta resulterar i att båda straffas för vad de lyckats skapa. Prometheus straffas genom att få sin lever ständigt sönderhackad av en örn. Victor Frankenstein blir plågad av sitt medvetande om sitt eländiga misstag (skapandet av demonen), han lider av förlusten av hans nära och kära, och han blir psykiskt torterad och förföljd av sitt monster.

En annan likhet som man kan finna är hur hatet skapas och skulle ha skapats mot dem. I Prometheus fall blir han hatad av gudarna, då han stjäl eld och ger till människorna. I Frankensteins fall skulle han mestadels ha blivit hatad ifall hans omgivning skulle ha fått reda på att det var han som skapade demonen som fört med sig så mycket elände. Han skulle bli hatad för vad han skapat och ”gett” till människorna. Det skapas alltså ett hot mot dem båda för vad de ”ger” till människorna. Den enda skillnaden är att Frankenstein blir hatad av människorna dem själva och Prometheus blir istället hatad av gudarna. Prometheus skänker något gott till människan, medan Frankenstein skapar en varelse som bara medför elände.

Det finns ännu en likhet, och det är att de båda blir befriade från sitt lidande. Prometheus blir befriad av Herakles pil som träffar örnen. Frankenstein blir befriad från sin smärta i och med att han dör och då han återigen får träffa sina nära och kära, i himlen. Hans hjärta kanske lättar ännu mer, då han från himlen kanske kan får se sitt monster dö, förintas.

Man kan alltså se många likheter mellan Prometheus och Frankenstein. De båda hade drömmen om skapandet av en ny art. De hade även god intuitionen med sitt skapande, men fick trots det, förfärliga konsekvenser för dem själva, och i Frankensteins fall även hans omgivning. Men trots dessa likheter finns det även en skillnad som jag tänker ta upp: Skillnaden ligger i hur Prometheus och Frankenstein behandlade sina nyskapade varelser. Prometheus är fullt medveten om hur ovetande hans människor är när det gäller sina sinnen och sin omgivning. Prometheus tar väl hand om sina varelser, då han lär dem att t.ex. läsa och skriva. Han utsätter sig till och med för fara, då han vill ge eld åt sina människor. Frankenstein däremot, han flyr från sitt ansvar, blir förskräckt och tror sig inte kunna göra denna varelse något gott. Han lämnar sin demon ensam och okunnig om dennes samhälle runt omkring. Han lär inte sin varelse att hantera sitt skrämmande utseende och hur man beter sig mot rasen som ser honom som ett monster. Han lämnar sin varelse helt ovetande.

Det finns förmodligen fler anledningar till varför hon valde just ”Frankenstein och den moderne Prometheus” som underrubrik, men detta är min teori och tankar kring detta.

Källor: Nationalencyklopedin, Wikipedia, boken Frankenstein och mina egna tankar

Inlägg två

Något som ständigt dyker upp i boken är rädsla. Victor Frankensteins rädsla när han ser vad han skapat, hans flykt från demonen han skapat och sedan rädslan för vad hans demon kan vara kapabel till. Frankensteins demon känner även han en rädsla. Detta får vi veta när han berättar sin historia för hans skapare. Hans rädsla bl a ligger i acceptans, att bli accepterad och älskad trots hans avskyvärda utsida.

När jag först fick veta att detta faktiskt var en romantisk roman, blev jag lite konfunderad. För mig har romantik endast betytt kärlek, känslor och välvilja mellan människor. Men när jag läst mer romantik och dess romaner, innehåller det så mycket mer än vad jag först trott. Romantik inkluderar känslor och kärlek, men på ett mer invecklat sätt. Det är mycket känslor, känslor och kärlek till bl.a. människor och naturen. Det finns även intresse för det fantastiska för drömmar, magi etc. Men framförallt står individen och känslolivet i centrum i livet, i en romantisk roman. Boken ger mycket beskrivningar av känslor som ständigt uppkommer. Det är mycket starka känslor som man får ta del av. Man kan alltså redan nu av detta tydligt se att denna bok är en romantisk roman.

Henry Clerval uttrycker starkt sina känslor som uppstår när han får se Englands vackra natur. Han fascineras och skådar dess skönhet. Han får en sådan stark känsla, han älskar och beundrar naturens kraft och egenskaper. ”Jag har sett samma sjö uppröras av storm, när vinden piskade upp vattnet i virvlar och gav en föreställning om vad bränningar kan vara ute på stora hav, och vågorna slog raseri mot bergets fot, där prästen och hans älskarinna överraskades av ett snöskred, och där deras döende röster ännu sägs kunna höras mellan de mäktiga vindkasten, jag har sett bergen i La Valais och Vaud, men detta land, Victor, tilltalar mig mer än alla dessa under.” s. 156 (Norstedts)

Det är fascinerande hur demonen uppfattar så mycket känslor trots att han knappt förstår vad han känner och varför. Hans agerande styrs av hans känslor som väcks inom honom. Även demonen beskriver naturen och dess skönhet. ”Vårens behagliga skurar och blida värme ändrade jordens utseende. Mitt humör steg med naturens förtrollande omvandling, det förflutna utplånades ur mitt minne, nuet var rofyllt och framtiden förgylld av hoppets ljusa stålar och glada förväntningar” s. 115 (Norstedts). Finns även mer av hans beskrivningar av naturen på s. 117.

Citat från boken Levande Litteratur s. 114 ”Romantiken är en flykt från samtiden och den yttre verkligheten” Att fly från verkligheten gör Victor Frankenstein när han ser sin demon ta sina första andetag som en egen individ, när han inser vad han har skapat. Därefter tycker jag att det känns som att Victor ständigt är på flykt. Enda sen den dagen han skapade en helt ny individ, en skrämmande ny individ känns det som han flytt från verkligheten. Han flyr pga. av skräck men även för att försöka förtränga sitt misstag.

Men även Frankensteins demon flyr, och jag skulle nog säga att det är han som flyr mest av alla. Han blir tvingad att fly, då han inte är välkommen någonstans. Han har ingen aning vart dagarna kommer att föra honom. Han är ensam. Det finns bara en av hans sort i hela världen. Han måste ständigt gömma sig från människor, varelser som inte förstår att han egentligen bara vill väl och inte vill skada någon.

Inlägg ett

Victor Frankenstein är en man som utvecklar sitt stora intresse för naturvetenskapen. Tack vare en professor börjar han med tiden även spåna vidare inom kemin. Slutligen leder detta honom till människokroppen; dess uppbyggnad, ursprung och funktioner. Han gräver djupare, läser böcker och går på föreläsningar. Med tiden leder detta hans ambitioner till en mörkare sida. Hans iver att lyckas tar över hans vilja om att åka hem och besöka sina käraste och hans själviska sida tar över hans beslut. Victor Frankenstein dras bort från verkligheten och isolerar sig i sin egen värld, där han ska skapa något fenomenalt. Han vill kunna ge liv åt det som redan dött. Har han blivit så influerad av naturvetenskapens kraft att han vill känna makt genom att skapa en individ som ska dyrka honom? Kanske det. Men när han väl lyckas kommer hans tragiska osäkerhet fram.

Han har blivit så besatt av sitt projekt att han förlorar kontakten med sina nära och kära. Man börjar se en mindre bra sida i hans karaktär. Hans kärleksfulla ork försvinner in i hans projekt.
Med tiden blir han alltmer självupptagen och förlorar sin godhjärtenhet.

När han skapat sitt monster börjar det klarna upp för honom. Han plågas av ångest och inser sitt misstag. Att han flyr från sin egen skapelse visar hans osäkerhet och hans egentliga rädsla. Han försöker att förtränga sitt skapande av individen, men det för bara med sig mer elände. Att förtränga och fly från sitt monster han har skapat gör att hans omvärld blir mindre säker eftersom varelsen går lös. Genom att förtränga utsätter han sig bara för mer lidande. Hans skapelse är på springande fot. När han inser att hans monster kan ha mördat hans egen bror blir han medveten om faran. ”Ack, jag hade släppt lös en ondskefull usling i världen, som fann nöje i blodbad och elände; hade inte han mördat min bror?” s. 72 (Norstedts)

Justine blir anklagad för mordet på den yngre brodern, men Victor anar hennes oskyldighet. Dock vågar han inte avslöja sin skapelse, som kunnat orsaka det fruktansvärda mordet. Han tänker på sitt rykte, hur han skulle målas upp som person, en person fylld av galenskaper. Hans rädsla för att ingen skulle tro på hans ord blir honom övermäktig. Det själviska inom honom kommer fram åter igen. ”Min historia var inte lämpad att framläggas offentligt, dess vidunderliga fasor skulle uppfattas som galenskap av populasen.” s. 75 (Norstedts)

Kortskrivning 12 mars

Låt nr 1:
Låten är lugn och känns sorgsen, dyster och deprimerande. Den mörka stämmningen i låten smittar av sig och gör mig ledsen. Jag får en känsla av ensamhet och får mig att tänka tillbaka på stunder jag helst av allt vill glömma. När jag hörde låten fick jag en bild framför mig: en gammal man som sitter och sjunger denna sång i skogen i sin ensamhet. Han är sorgsen och sitter i sin mörka stuga i skogen. Varför jag får just denna bild framför mig kan jag inte svara på.. det är lite intressant varför denna bild kommer upp i mitt huvud, något att spekulera kring.

Låt nr 2:
Vackert pianospel, men även denna låt är lugn och dyster. Jag får en känsla av sorgsenhet, ensamhet och mörker. Konstigt nog får låten mig även att känna frid på något sätt. Jag förknippar låten med begravning. Det är ledsamt och tragiskt men på samma gång vackert och magiskt. Jag blir som förtrollad när jag hör låten, mina tankar för mig till en annan plats.

Bild:
De två männen har ett hemligt möte. De två männen är bröder. I månskenet planerar de ett mord de måste utföra i gryningen. En person som de båda står väldigt nära har orsakat problem för deras framtidsplaner. Detta gör att de måste ta itu med denna person, deras egen syster. Bröderna är sorgsna och försöker mentalt förbereda sig själva att göra det mest fruktansvärda de aldrig trott att de skulle behöva genomföra: att mörda sin egen syster för att rädda sitt eget skinn...

Utvärdering av sommarpratarna

Hur kändes projektet?
Kändes spännande att prova någonting helt nytt, men lite knepigt. Tog ett tag att komma på vad man skulle skriva om också, men sen gick det väl bra. Det ska i alla fall bli roligt att få höra resultatet av det hela sen när allt är klart!

Vilka retoriska medel använde du sig av?
Oj, nu får jag tänka efter lite..kommer inte ihåg riktigt. Men jag använde mig av stilfigurerna anafor och interrogatio mest tror jag, och sen kanske lite ironi någonstans om jag inte minns helt fel. Sen tycker jag att jag har med ganska mycket pathos och även ethos, och logos har jag nog också fått med.

Kom du över rädslan för din egen röst?
Jag har nog aldrig varit rädd för att höra min egen röst inspelad, men visst kändes det annorlunda. Men det var ändå kul på något sätt, att höra sin röst inspelad och med inlevelse i uppläsningen av krönikan. Jag tycker, eller jag hoppas att jag hade tillräckligt/lagom med inlevelse. Som sagt, det ska bli spännande att få höra resultatet!

Bedöm lärarens insats i projektet
Kul att Per är lika engagerad som vanligt, har dock gått väldigt fort tycker jag. Tempot har varit snabbt och kanske lett till att man inte blivit 100% nöjd med sitt arbete, det är i alla fall så jag känner. Annars har nog allt varit bra.

Dantes dagbok

Vid middagsbordet satt jag bredvid en gudomligt vacker kvinna. Hennes hy var vit som snö. Hennes djupa mörka, stora ögon och hennes rosa mjuka läppar gjorde att jag inte kunde sluta iaktta henne. När maten serverades hände ofattbara. Så fort tallriken placerades framför henne, började hon sin väg mot ett avskyvärt frosseri.

Dra åt helvete!

Vad innebär helvetet för dig?
Helvetet kan uppfattas olika. Om man skulle tolka helvetet enligt en religion som t.ex. kristendomens bibel, skulle helvetet vara en plats där man hamnar om man syndat. För mig som inte är troende beskriver ordet ”helvete” en känsla. Ordet ”helvete” är för mig ett utryck som beskriver situationer och känslor då allt är hemskt och man är otroligt arg eller ledsen. ”Dra åt helvete” är en fras som man ofta använder idag. Den frasen framkommer oftast när man är arg eller ledsen på någon annan. Det kan handla om tex svek. Ordet ”helvete” brukar jag personligen ofta använda när jag varit klantig och förstört något, gjort något fel, sagt något fel, ja helt enkelt har misslyckats med något och blir sur och besviken på mig själv.

Har den en plats i vårt samhälle i dag?
Jag vet inte riktigt. Jag tycker inte det. Genom kyrkan har den en plats fortfarande, men för mig är det ett starkt ord, en känsla.

Behöver vi symboler för det onda och goda?
Bra fråga. När jag frågar mig själv den frågan dyker det direkt två bilder upp i mitt huvud: Ängel symboliserar det goda och en djävul symboliserar det onda. Men behöver vi symboler i vårt samhälle idag? Ja det tror hag nog. Det har funnits symboler under en sådan lång tid, så det skulle bli konstigt utan dem.